AI-fotoZebrakaka
En klassisk marmorerad sockerkaka med ljus och mörk smet i randigt mönster.
Märkningen tas fram automatiskt utifrån ingredienserna och kan bli fel. Kontrollera förpackningen om det är viktigt för dig.
Ingredienser
- 120 g Smör
- 1 tsk Vaniljextrakt
- 150 g Socker
- 3 st Ägg
- 150 g Vetemjöl
- 100 g Potatismjöl
- 160 ml Grädde
- 20 g Kakaopulver siktat
- 16 g Bakpulver
Gör så här
Blanda mjukt smör, socker och vaniljextrakt i en stor skål och vispa med elvisp till en ljus och luftig massa.
Tillsätt äggen ett i taget och vispa väl efter varje tillsatt ägg.
Sikta vetemjöl tillsammans med potatismjöl och bakpulver och vänd försiktigt ner det i smeten.
Tillsätt 110 ml grädde och blanda till en jämn smet.
Dela smeten i två lika delar och tillsätt kakaopulver och resten av grädden i en av delarna.
Smöra en form med diametern 22 cm och pudra med mjöl.
Lägg omväxlande ljus och mörk smet i mitten av formen och vicka formen lätt så att smeten fördelar sig jämnt.
Grädda kakan i 180 graders ugnsvärme i cirka 35 minuter.
35 minTa ut kakan ur ugnen och låt den svalna helt innan den skärs upp.
Zebrakaka handlar om ett enda mekaniskt trick: två smetar med olika densitet, lagda mitt i formen om och om igen, breder ut sig i olika takt och bildar ringar istället för att blanda sig. Det är ingen konstig deg och inget hemligt grepp, det är fysik — tjockare smet (den med kakao och mindre grädde) sjunker inte ihop, utan lägger sig ovanpå den förra klicken och trycker den utåt i en ring.
Lyckas eller inte avgörs av tre saker: att de två smeterna faktiskt skiljer sig i konsistens (annars blir det bara en enfärgad kaka med grå nyans), att du hälls alltid i mitten, och att formen inte rörs för mycket mellan klickarna. Vicka den, ja, men bara så att ytan jämnar ut sig, inte så att mönstret rör om sig självt.
Smöret ska vara mjukt, inte smält — annars binder det inte in luft när du vispar det med sockret, och kakan blir kompakt i stället för luftig.
Myten att zebrakakan kräver en särskild spruta eller skiktteknik — nej. Metoden är gammal och billig: man häller i mitten, tyngdkraften gör jobbet. Ett tekniskt bakverk som denna fick sitt rykte av att se svårt ut, inte av att vara svårt.
Smöret och sockret vispas ljusa och luftiga av en anledning: det är här luften kommer in i degen, inte från bakpulvret senare. Bakpulvret (16 g, en ovanligt stor mängd — det säger att receptet litar mer på kemisk jäsning än på vispad luft) tar över resten av lyftet i ugnen. Äggen, ett i taget, binder fettet och vattnet så att smeten inte skär sig; skär den sig trots det, fortsätt bara vispa, det jämnar ofta ut sig igen.
Vetemjöl ger strukturen, potatismjöl gör kakan lite finare i konsistensen och mindre seg — har du inte potatismjöl, byt mot majsstärkelse, kriteriet är «stärkelse utan gluten, i samma mängd». Grädden är det som gör degen rinnande nog för att hälla, men lägg märke till att den mörka hälften får mindre grädde än den ljusa trots att den också får kakaopulver — kakaon suger vätska, så om du inte balanserar blir den mörka smeten tjockare och tyngre, vilket faktiskt är poängen: den trycker ner och breder ut den ljusa smeten i ringar.
Formen smörs och pudras med mjöl mot ett fel som syns för sent: kakan fastnar och går sönder när du vänder ut den. 180 grader är den temperatur där mitten hinner stelna innan kanterna bränns — en vanlig svensk ugn klarar det fint, men stå inte och öppna luckan, temperaturfallet gör att mitten sjunker.
Svalna helt innan du skär, annars rasar mönstret ihop invändigt fast det ser fint ut utifrån. Det är tålamodet i receptet, den enda ingrediensen som inte står i listan. Till fyra personer med kaffe räcker den gott, och den står sig en dag till i en sluten burk, vilket gör den bra att ha framme nästa dag med knäckebröd och annat på bordet.